Italienaren

Jag känner en man som får en att känna sig knäckt när man träffas. Oftast är det alldeles underbart…i allafall efteråt när han är klar. Man träffar honom bara när man måste och det är ju synd igentligen, för han är en trevlig man från Italien, säger inte så mycket men när han väl säger något så gäller det att lyssna för då är det oftast något viktigt och det kommer ut med väldigt små bokstäver. Man får ofta känna sig oerhört korkad när man skall förklara varför man kommer, för även om han aldrig skulle säga det så känner man att man får faktiskt skylla sig själv att man blir knäckt hos honom, det är nog hans åsikt. Jag har känt denna man i ca 20 år och är både glad och tacksam över det. När man lyfter luren och talar om att man vill ses, och hör den där ljudlösa sucken, när man säger att man inte kan vänta utan måste få träffas på en gång så är det ju oftast så det blir för han ställer alltid upp när man behöver honom och hans härliga händer.

Han har räddat mig ur många knepiga situationer och ställningar och det är jag honom evigt tacksam för och jag kan nästan säga att jag faktiskt ”älskar” den här människan för just den människa han är. För mig är han ett mirakel och snart, endera dagen måste jag med den vanliga klumpen i magen ringa honom och tala om att vi måste ses, det är dags. Men först skall jag vänta lite till så jag inte kan vänta utan måste ses typ..direkt,  och han suckar. Det är med skräckblandad förtjusning jag sätter mig i bilen och styr kosan mot honom. Men smärta är ju bara en högre form av njutning har någon sagt vid något tillfälle.

Men knäckt måste jag bli för nu är jag sne från topp till tå…..ajajajaj.